....det var alldeles för länges sen jag skrev.
Jag märker på mig själv att jag inte helt funkar när jag inte skriver.
Jag älskade att skriva förr och då var jag ung, singel och modig. Skrev vad jag kände och mycket om känslor. Jag skrev vackert och naket ibland. Jag blottade mig verkligen.
Men.
Jag var som sagt singel och hade bara mig själv att bry mig om.
Nu är jag äldre och har en familj att ta hänsyn till.
Jag har min fantastiska Johan och våran son Axel som om några dagar fyller 1år.
Det finns inget utrymme att skriva som förr, men det finns utrymme att minnas och le åt mina känslomässiga äventyr. Jag kommer att dela med mig av 20åriga Hanna ifrån min gamla blogg och så kan vi tillsammans klia oss i huvudet och önska att vi kunde klappa henne på huvudet och lova att det blir bättre.
Okej?
Men det var då, nu är nu.
Jag har försökt att ändra bilden på Sture, till en mer aktuell...men jag rer inte ut det!
Så om någon vet, välkomna att hjälpa till :)
Nu är klockan mycket och det är jag som ska kliva upp med sonen i morgonbitti eftersom J jobbar, det är ju måndag.
Jag tillhör nog inte en av dom blivande mammorna som lusläser allt jag kommer över.
Jag är lite rädd för att läsa något som jag inte alls skulle vilja veta. Jag tror att i vissa fall blir jag hellre överaskad faktiskt... vill inte tänka på att jag kan spricka hela vägen där nere eller att jag kommer förmodligen skita på mig under hela processen... nej det vill jag inte...inte alls.
Men jag läser gärna hur barnet utvecklas under veckorna och hur andra mammor tänker första gången.
Det där med att man inte känner igen sig längre, att man undrar om man någonsin blir sig själv igen.
Jag var i Göteborg hela helgen med en nära vän och när jag kom hem så kände jag mig tom och inte alls pepp. Kände mig inte saknad eller något. Igår var jag en surkärring och helst HELST om jag kunde, så skulle jag krypa under täcket igen och läsa "Torka aldrig tårarna med handskar". Skita i allt.
Men, jag har ett jobb som jag faktiskt tycker om och är evigt tacksam att jag får tider på. Så det är bara att rota fram lektanten i mig...
Säg att detta depphumör går över?
Jag är och har alltid varit en känslomänniska. Men jag har lär mig hantera mina innersta känslor senaste året. Jag hade en blogg i många år, som fortfarande finns kvar och där blottade jag ofta mitt hjärta. Jag har alltid älskat häftigt, okontrollerat och intensivt. Det har gett mig många korta och hetsiga kärleksaffärer. Mitt hjärta har gått i tusen biter och jag har krossat hjärtat. Aldrig varit nöjd och suktat efter den förbjudna kärleken. Levt på passion och attraktion.
Levt på längtan och beundran.
Jag har lockat och förfört och jag har blivit lockad och förförd.
Det har funnit personer som fått mig att tappa andan och förlorat fotfästet när jag har sett dom på hundra meter. Kännt mig svimfärdig och hjärtat har vridit sig ett plågsamt varv i mitt bröst.
För jag visste att det för alltid skulle stanna där.
I en kontrollerad passion som aldrig riktigt räckte till för att få det att funka i längden.
Idag har jag en stor passion, attraktion och framförallt trygghet i min Johan.
När han är brevid känner jag mig trygg.
Jag fantiserar om vår framtid om dagarna hur jag vill ha det med honom.
Se vårt barn växa upp, se hur vårt hem byggs upp och hur det utvecklas med vårat hundintresse.
Hur vi firar den viktigaste dagen i vårt liv tillsammans genom bröllop....för det kommer ske en dag.
Han är min framtida man.
Men jag tror att det är viktigt att få sitta som jag gör just nu.
Hitta en låt som berör och låta gamla känslorna fylla rummet och vara okontrollerade för en stund.
För att påminnas om att livet då var häftigt, men att livet nu är fantastiskt.
Vad är det för fel på dig, varför vill du ha mig i din famn? Vad är det för fel på mig, jag vill ju bara ha dig lite ibland?
Jag tror vi kommer ses, jag vet, vi kommer gå igenom det Det där som vi hatar och vi bär
Jag kan inte förlora dig, för du har aldrig varit min samt att vi ska bli två är omöjligt, förstå, en av oss är så kall
Ladåm, ladåm, ladå ...
Nu har jag kommit hem, nu har jag, jag har tyglat mig, jag har känt dig så, jag vill aldrig mer, mera känna så
Men när ditt vilda hjärta slutat slå då ska jag minnas den tiden när vi brann ihop, jag släckte din eld som jag vann
Ladåm, ladåm, ladå ...
Du är naken nu, du är naken här för mig men jag ser inte dig
När allting är över, när du funnit sans ska du hata mig innerligt, önska att jag inte fanns men jag hör av mig i natt, i natt
Jag ska få dig att hoppas, jag ska få dig att tro, jag ska krossa ditt hjärta, ta ifrån dig din sol, leka med dina känslor, rasera din bro, visionen av oss i min hand
Idag fick jag den där "ahakänslan" på riktigt för första gången. Missförstå mig rätt nu...
Jag förstod när vi gjorde det där försöket att det skulle kunna komma att bo någon i min mage.
Men ikväll på jobbet när jag nattade en liten flicka. Satt och tittade på henne när hon drack välling i spjälsängen och då kände jag: - Guuuud va jag längtar efter detta.
Om två år sitter jag kanske med min dotter/son på detta sättet och det är totalt underbart!
Det har hänt mycket i mitt liv....
- Jag har sagt upp mig från min resturangtjänst och är nu timvikarie och jag älskar det!
- Sture har utvecklats helt galet fint och nu är jag laddad som tusan för att ställe honom i Växjö på deras stora utställning.
-....och jag är gravid!
Jag har ett litet knyte på hela 4,2cm inneboendes i min mage och jag är i vecka 11+7 nu och jag är en riktig liten tjockis.
Det är helt otroligt och jag mår lite för bra att förstå det tror jag. Tittar på bilderna och ändå får jag inte ihop det.
Ja här händer inte mycket, inget alls.
Jag är sjukskriven och det är en låååång historia. Det har iaf lett till mer träning med Sture och med två privatträningar så går det riktigt bra! Med vaaad?! Undrar ni...
Jo nu ska ni få höra!
Sture har gått allt annat än bra i koppel (förutom på kurser, när det varit en stor plan..)
Men nu serreni så har vi knäckt nöten med lite hjälp och vi jobbar på och med resultat!
Har sakta men säkert börjat att klicka lite igen. Nu jobbar vi på att få in ett stadigt "ligg" då matte slarvat bigtime med det.
Tyvärr (säger jag nu i efterhand) så har jag kört på handrörelser i mina kommando. Något som jag har gillat och gillar. Men ska man uppnå något på exempel tävlingsplanen så måste det bort...
Men jag har någon vecka att traggla innan Sture ska på "semester" i två veckor... Zita löper, så då frå Sture flytta hemifrån i två veckor.
Det suger!
Men tänkte iaf få honom att inte hänga i kopplet tills han ska iväg.
Imorgon så ska jag lägga ett par blodspår åt två andra tjejer och det ska bli så himla kul! Ett nybörjar spår och ett längre med ett par vinklar. Spännande!
Konstigt det där att blogglusten bara kan försvinna. Men jag har kommit på att jag får en del inspiration från en helt otrolig människa och när hon får en bloggsvaka påverkar det mig trotts att våra ämnen i våra bloggar är i helt olika världar...konstigt det där.
Men jag har fått ny energi i livet i det stora hela.
Jag har ju världens finaste sambo och dom härligatse hundar tätt intill min sida.
Vänner som är värda mer än allt guld i världen.
Och jobbet känns så himla roligt igen. Jag spelar på samma planhalva igen.
Det är en enorm känsla!
På måndag så ska jag gå sista spåret i viltspårskursen och går det bra så ska jag börja planera för viltspårsprov med min lilla prins.
MH-test känns aktuellt också och jag är himla sugen på att anmäla Sture till ett nu.
Men det kan bli lite väl tajt den helgen som det är tänkt. Dagen innan åker vi till Öland på utställning.
Dessutom är planen att vi skulle åka till Ullared just den Söndagen. Men eventuellt kanske jag är ledig en dag nära helgen så kanske min vän och jag kan åka då, men då behövs ett schema.
I September planeras det att vi ska röntga våra hundar och det känns himla spännande.
Vad händer mer? Sture och jag har planerat in Tollarpsdagarna. Känns halvkul att åka ner själv, men hoppas att kunna ragga med mig någon iaf. Tänkte locka med vin och jag har vänner som har svårt att säga nej till det.
