Jag har i många år bara haft mig själv att bry mig om. Jag har jobbat som en tok, bott överallt och haft ett par friare åt gången. Blivit sårad, krossad och kännt mig som världens minsta person. Men samtidigt har jag varit den som sårat, krossat och varit den där jävla bitchen. Såklart har jag i det stora hela ofta kännt mig som en typisk "snygg, sexig och singel-tjej". Jag har festat, hånglat och haft the time of my life.
Från att jag var 20-25år, har jag bara haft mig själv. Och jag är glad att jag haft dom där åren med mig själv. Jag har gjort allt "det där" som man ska (minus varit ute och rest).
Jag slängd mig in i ett förhållande i desperat jakt efter att ha något att hålla fast i och kunna ta på efter år i resväska. Någon form av lite ålderskris kanske?
Jag intalade mig högt och tydligt att: -Ja, jag är kär. Detta är helt okej.
Efter ett par månader i redan samma ekorrhjul så insåg jag att detta är inte "the love of my life". Men med ett barn (hans barn) i bilden så biter man ihop och hoppas på något vis. Man vill bevisa för världen: - Jag hade inte fel!
Så det är hårt när man bestämmer sig för att erkänna det högt: - Det gick åt helvete.
Det påverkar alla runt om som på något vis varit inblandad i sin relation.
Det var inte mening att jag i samma veva som detta äntligen avslutades att träffa Johan.
Min Johan.
Min vän D sa att jag kunde följa med till en Johan på midsommar, då jag inte hade en aning om vart jag skulle ta vägen.
En annan vän M sa att jag kunde bli ihop med denna Johan. Han var inte alls efterhängsen, svarade knappt på sms, bodde själv och hade hund. Jag orkade nästan inte alls lyssna på henne och hävdade starkt att: Nej, jag ska inte bli ihop med någon Johan eller någon annan för den delen.
Men där satt vi på midsommarnatten på hans altan och han var den enda vettiga och prata med. Jag ignorerade ordentligt att jag drogs till honom för fullt.
Vi åt pizza dagen efter och sedan fick jag mängder av sms varje dag av denna Johan. Jag blev lite off till en början, att det var väldigt mycket sms. Jag hann inte ens svara vissa gånger innan jag fick ett nytt. Det blev väldigt mycket film, promenader och lagandes av mat. Så här höll vi på i 6 veckor, varje dag. Tills jag åkte till Tollarp för rasträff med Sture. Vad jag saknade denna karl och jag anstängde mig hårt för att ignorera det fortfarande.
Han kom och hämtade mig i Vimmerby och jag höll på att flyga in i bilen tror jag av lycka.
Det tog nog ett dygn innan vi satt ihop med varandra på riktigt. Sedan dess har vi sovit ihop varje natt (utan en som var förra veckan).
Ibland kan man glömma bort varandra. Även vi som är nykära egentligen.
Johan är ingen kung på att visa hur galen han är i mig egentligen (för jag vet att han är galen i mig).
Vi bor ihop och dessutom i hus, dock är det hans. Vi och våra hundar. Det har kommit till det stadiet som man börjar att försöka få gemensam ekonomi att fungera och få struktur på framtiden. Vad jag älskar vad framtiden innebär.
Jag har kysst många grodor som inte vissade sig vara några prinsar, utan svin. Jag har haft galet sex med främlingar. Jag har varit "den andra kvinnan". Jag har lämnat bort mitt hjärta och fått det kastat tillbaka. Jag har träffat prinsar som inte skulle passa som kung i mitt kungarike.
Jag har helt enkelt kännt sorg, passion, fjärilar i magen, galen attraktion, hat, vänskap, varit en djävul, kärlek och jag ångrar ingenting.
Johan.
Jag har hört att jag är svår att läsa innan. Johan kollar på mig med höjda ögonbryn och säger att jag är precis som han. Johan ser när jag inte mår bra, men inte vill visa det. Johan ser rakt igenom mig och det har aldrig hänt innan. Inte på det viset
Han gör så att jag känner mig hel, jag känner mig hemma.
Jag älskar honom som jag aldrig älskat någon innan.
När världen utanför rasar samman, har jag honom tryggt bakom mig.
Min Johan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar